Pär La gerkvist

(født 23. mai 1891, død 11. juli 1974)

Lagerkvist fikk Nobels litteraturpris i 1951 "för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor". Ref :https://lagerkvistsamfundet.se/om-par-lagerkvist). 


"Temaene er stadig de samme: spørsmålet om forholdet mellom godt og ondt, om viljens frihet, Guds eksistens og religionens betydning for menneskene. Selv om de spørsmål som reises er de samme, får forfatterskapet liv og farge ved at svarene skifter." Ref. Store norske leksikon: https://snl.no/P%C3%A4r_Lagerkvist 

Her planlegger jeg å presentere mer om Pär Lagerkvist framover.


Min längtan er ikke min

Min längtan er ikke min.

Den är gammal så som stjärnorna.

Född ur Intet engång

som de,

ur den gränslösa tomheten.


Suset i träden,

vågens slag mot stranden,

de stora bergen långt borta -

de väcker min längtan.

Men inte till någonting här.

Till noe oändligt långt borta,

någonting för länge sen -

Långt före havet, långt före bergen, långt före vindarna -  

                                                         

                                                  (fra Aftonland 1953)


Vem gick förbi min barndoms fönster 

Vem gick förbi min barndoms fönster

och andades på det,

vem gick förbi i den den djupa barndomsnatten,

som ännu inte har några stjärnor.


Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,

på den immiga rutan,

med det mjuka av sitt finger,

och gick vidare i sina tanker

Lämnade mig övergiven

för evigt.


Hur skulle jag kunna tyda tecknet,

tecknet i imman efter hans andedräkt.

Det stod kvar en stund, men inte tillräckligt länge för att

                                                       jag skulle kunne tyda det.

Evigheters evighet skulle inte ha räckt till för att tyda det.


När jeg steg upp om morgonen var fönsterrutan alldeles

                                                                                               klar

och jag såg bara världen sådan som den ãr.

Allt var mig så frãmmande i den

och min själ var full av ensamhet och ãngslan bakom rutan.


Vem gick fõrbi,

fõrbi i den djupa barndomsnatten

och lãmnade mig õvergiven

fõr evigt.

                                                                                        (fra Aftonland 1953)