Gjertrudsfuglen i Kajalunden

Kajalunden ble etablert i 1800 av Peter Eliason som hadde kjøpt Evje Gård. Hans søster Karen bodde på gården i flere år og likte seg godt i bøklunden. Derav navnet Kajalunden;  sør i lunden har det ligget i gårdsbrenneri.

John Thorne som kjøpte gården i 1890 Og ønsket å bli gravlagt i Kajalunden derfor steinringen du finner her. 

Her var det også en gammel danseplass.

At jeg skulle støte på svartspetten- Gjertrudfuglen var ikke i tankene og i hvert fall ikke fotografere den i skumringslyset. 

Mens jeg holdt på med fotograferingen så kom det en svartspett. Den virket nysgjerrig og fulgte med meg i en lang stund innover i Kajalunden - det hele ble litt trolsk og overnaturlig.  Derfor eventyret om gjertrudfuglen:

I de gamle, gode dager da Vårherre og St. Peder gikk og vandret her på jorden, kom de engang inn til en kone som satt og bakte. Hun hette Gjertrud, og hadde en rød lue på hodet. Da de hadde gått lenge og var sultne begge, ba Vårherre henne så vakkert om en lefse å smake på. Ja, den skulle han da få. Men et bitte lite emne tok hun og kjevlet ut; likevel ble det så stort at det fylte hele takka. Nei, så ble den lefsa for stor; den kunne han ikke få. Hun tok et enda mindre emne; men da hun hadde bakt det ut og bredd det på takka, ble den lefsa også for stor, den kunne han heller ikke få. Tredje gangen tok hun et enda mindre emne, et ørende lite ett; men også denne gangen ble lefsa altfor stor.

"Så har jeg ikke noe å gi dere," sa Gjertrud. "Dere får like så godt gå igjen uten smakebit, for lefsene blir for store alle sammen."

Da ble Vårherre vred og sa: "Fordi du unte meg så ille, skal du ha den straff at du skal bli til en fugl, og ta din tørre føde mellom bark og ved, og ikke få noe å drikke oftere enn hver gang det regner."

Og ikke før hadde han sagt det siste ordet, så ble hun til gjertrudsfuglen, og fløy fra bakstefjøla opp gjennom pipa. Og ennå den dag i dag kan en se henne fly omkring med sin røde lue og ganske svart over hele kroppen, etter det at pipa svertet henne. Hun hakker og pikker støtt på trærne etter mat, og piper mot regnvær; for hun er alltid tørst, og da venter hun drikke.

Opplevelsen med svartspetten var så spesiell at jeg dro tilbake tirsdag formiddag denne uken. Noen svartspett så jeg ikke, men opplevde vakker fuglesang, småfuglenes lek og et duepar høyt oppe  i trekronene. 

Da var mens jeg fotograferte dueparet, at jeg oppdaget at de oppholdt seg rundt en friskt laget hulrom i et av trærne. Enten var det de som vurderte å ta i bruk dette hulrommet som reir eller så var kanskje det reiret til svartspetten som jeg hadde møtt noe dager tidligere. 

Tilbake til Pär Lagerkvist og diktet Det är vackrast när det skymmer. 

Våren 1916 i Danmark tilbrakte han en tid i Danmark og bodde en stund på pensionat Søvang i Humlebaek.  Fra hjemmesiden "PÄR LAGERKVIST-SAMFUNDET" kan vi lese;

På eftervintern 1915 befann sig den unge författaren och blivande Nobelpristagaren i Norge och på våren 1916 i Danmark. Han hade flytt hemlandet för att om möjligt få lite arbetsro och hitta sig själv. Gömstället blev pensionat Søvang i Humlebaek. Tidigare hade han i brev skrivit hem till föräldrarna i Växjö: "Hoppas jag blir lycklig!" Och det blev han faktiskt. Åtminstone för tillfället. På pensionatet träffade han nämligen en flicka, som i högsta grad skulle komma att befrukta hans författarskap. Den unga damen ifråga hette Karen Sørensen och var adopterad i en barnlös köpenhamnsk medelklassfamilj. Adoptionen hade dock inte grundat sig på medkänsla med ett utsatt barn utan var mer resultatet av en nyck hos fostermodern, som ville stärka sin position i bekantskapskretsen genom att skaffa sig en docka att visa upp. 

Diktet skal være inspirert av møtet med Karen og deres vandringer i bøkeskogen. Han skrev diktet da han var 28 år gammel. 

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus

Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån

Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra -
ensam utan spår

Pär Lagerkvist, 1919